世界中の言語を学べるネイティブ・セルフラーニングのご案内

衝撃のラストシーン

日本語

僕が幼少期にテレビの日曜洋画劇場で観た忘れられない映画の一つに、『小さな恋のメロディ』があります。

舞台は1970年代のロンドン。公立学校に通う引っ込み思案な11歳の少年ダニエルは、悪ガキだけど憎めない親友のトムといつも一緒に遊んでいました。

ある日、ダニエルは学校のダンスの授業で踊る少女メロディに一目惚れをしてしまいます。やがて二人は互いに惹かれ合い、無邪気で純粋なデートを重ねるなかで「大人になったら結婚しよう」と誓い合います。

しかし、周囲の大人たちは「子どもが生意気に!」「早すぎる」とまともに取り合わず、二人の純粋な気持ちを否定してしまいます。それでも諦めない二人は、学校を飛び出してある行動に出ることになります。大人たちと子どもたちの、可笑しくも切ない「小さな反乱」が始まります。

当時7歳だった僕は、メロディを演じたトレイシー・ハイドのつぶらな瞳とあどけない笑顔に完全にノックアウトされ、大人になったら彼女と結婚しようと心に誓いました。

そして、ダニエルを演じたマーク・レスターが羨ましくて仕方がありませんでした。

この映画は、少年少女の純粋な初恋と彼らを取り巻く大人たちとの葛藤を描いた不朽の名作として語り継がれていますが、僕にとって何よりも衝撃的だったのは、ラストシーンです。

大人たちの追っ手を振り切ったダニエルとメロディは、草の生い茂る廃線跡にたどり着きます。

親友のトムに見送られ、学校の制服を着たままの二人は、線路の上に置かれた小さな手押しトロッコに乗り込みます。

ダニエルとメロディはお互いを見つめ合い、力を合わせて中央のレバーを上下に漕ぎ始めます。

ビージーズの名曲『若葉のころ』が流れるなか、カメラは大きく引いていきます。大人たちのルールから解放された二人は、どこまでも真っ直ぐに続く緑の線路を走り抜け、地平線の彼方へと消えていきます。

その時、僕は気づいてしまったのです。メロディのスカートの下から覗く白いものに。

言うまでもなく、それはパンチラでした。

その驚愕の光景は、その後の長い人生において僕の脳裏に強烈に焼き付いて離れませんでした。

そして大人になってこの映画をふと思い出したときに、いくつかの疑問が僕の胸をかすめました。

あのパンチラシーンは、監督のワリス・フセインが最初から想定していたのだろうか?

それとも、カメラマンのピーター・サシツキーによる独自判断だったのだろうか?

トレイシー・ハイドの親御さんは、自分の娘のパンチラが全世界に公開されることに対して抗議しなかったのか?

映画が公開された後、トレイシー・ハイドは、家族や親戚や友人に「あんた、パンツ見えてたわね。」などと茶化されなかったのだろうか?

それともトレイシー・ハイド本人が最後にパンチラすることを事前に了承していたのだろうか?

最近、行きつけの映画館、伏見ミリオン座で、マーク・レスターとトレイシー・ハイドのトークショーとサイン会が開催され、彼らとの半世紀越しの対面が実現して感動しましたが、さすがにあのパンチラシーンのことを尋ねる勇気は僕にはありませんでした。

©ondoku3.com

英語 (English)

One of the films I remember most vividly from my childhood is Melody, which I watched on the Sunday Foreign Film Theatre on television.

Set in London in the 1970s, it follows Daniel, a shy 11-year-old at a state school, who is always with his best friend Tom, a bit of a tearaway but impossible not to like.

One day, Daniel falls in love at first sight with Melody, a girl he sees dancing in a school lesson. Before long, they are drawn to each other. As they go on a series of innocent, sweet dates, they promise one another, ‘Let’s get married when we grow up.’

The adults around them refuse to take them seriously, dismissing them with remarks such as, ‘Cheeky children!’ and ‘You’re far too young,’ and denying the sincerity of their feelings. But the pair refuse to give up. They run away from school and set off on a course of their own. A comical yet poignant ‘little rebellion’ between the adults and children begins.

I was seven at the time, and was completely smitten with Tracy Hyde’s big, bright eyes and innocent smile as Melody. I vowed that I would marry her when I grew up.

I was also incredibly envious of Mark Lester, who played Daniel.

The film is remembered as a timeless classic about the pure first love of two children and their struggles with the adults around them. But what struck me most of all was the final scene.

Having escaped the adults chasing them, Daniel and Melody arrive at an overgrown, disused railway line.

With their best friend Tom watching them leave, the pair, still in their school uniforms, climb aboard a small hand-powered trolley on the tracks.

Daniel and Melody gaze into each other’s eyes and work together to pump the central lever up and down.

As the Bee Gees’ classic ‘In the Morning’ plays, the camera pulls back. Freed from the rules imposed by adults, the pair race along the green tracks stretching straight ahead and disappear beyond the horizon.

That was when I noticed the white fabric peeking out from beneath Melody’s skirt.

Needless to say, it was a glimpse of her knickers.

That striking sight was so vividly etched in my mind that it has stayed with me ever since.

Years later, as an adult, I found myself thinking about the film again, and several questions crossed my mind.

Had director Waris Hussein planned that glimpse beneath Melody’s skirt from the outset?

Or had cinematographer Peter Suschitzky decided to include it on his own initiative?

Did Tracy Hyde’s parents not object to their daughter’s knickers being shown to the whole world?

After the film came out, did her family, relatives and friends ever tease her with remarks like, ‘Your knickers were showing’?

Or had Tracy Hyde herself agreed in advance to the final scene showing her knickers?

Recently, Mark Lester and Tracy Hyde took part in a talk and autograph session at my local cinema, Fushimi Millionza. I was deeply moved to meet them in person after more than half a century, but I couldn’t bring myself to ask her about that glimpse of her knickers.

©ondoku3.com

ドイツ語(Deutsch)

Einer der Filme, an die ich mich aus meiner Kindheit besonders lebhaft erinnere, ist „Melody“, den ich damals im Fernsehen in der Sendung „Sunday Foreign Film Theatre“ gesehen habe.

Der Film spielt im London der 1970er Jahre und erzählt von Daniel, einem schüchternen Elfjährigen an einer staatlichen Schule. Er ist fast immer mit seinem besten Freund Tom zusammen, einem kleinen Rabauken, den man einfach gernhaben muss.

Eines Tages verliebt sich Daniel auf den ersten Blick in Melody, ein Mädchen, das er im Tanzunterricht an seiner Schule tanzen sieht. Schon bald fühlen sich die beiden zueinander hingezogen. Bei einer Reihe unschuldiger, liebevoller Verabredungen versprechen sie einander: „Wenn wir groß sind, heiraten wir.“

Die Erwachsenen um sie herum nehmen die beiden nicht ernst. Sie tun ihre Gefühle mit Bemerkungen wie „Freche Kinder!“ und „Ihr seid viel zu jung!“ ab und sprechen ihnen ihre Aufrichtigkeit ab. Doch die beiden geben nicht auf. Sie laufen von der Schule weg und gehen ihren eigenen Weg. Eine komische und zugleich ergreifende „kleine Rebellion“ zwischen Erwachsenen und Kindern beginnt.

Ich war damals sieben Jahre alt und völlig hingerissen von Tracy Hydes großen, strahlenden Augen und ihrem unschuldigen Lächeln als Melody. Ich schwor mir, dass ich sie heiraten würde, wenn ich groß wäre.

Außerdem war ich unglaublich neidisch auf Mark Lester, der Daniel spielte.

Der Film gilt als zeitloser Klassiker über die erste, reine Liebe zweier Kinder und ihre Auseinandersetzungen mit den Erwachsenen um sie herum. Am meisten beeindruckte mich jedoch die Schlussszene.

Nachdem sie ihren erwachsenen Verfolgern entkommen sind, erreichen Daniel und Melody eine stillgelegte, überwucherte Bahnstrecke.

Ihr bester Freund Tom sieht ihnen nach, während die beiden, noch immer in ihren Schuluniformen, auf einen kleinen Handwagen auf den Schienen steigen.

Daniel und Melody schauen sich in die Augen und bedienen gemeinsam den mittleren Hebel, indem sie ihn auf und ab bewegen.

Während der Bee-Gees-Klassiker „In the Morning“ erklingt, fährt die Kamera zurück. Befreit von den Regeln der Erwachsenen rasen die beiden über die grünen Gleise, die sich geradeaus erstrecken, und verschwinden hinter dem Horizont.

In diesem Moment bemerkte ich den weißen Stoff, der unter Melodys Rock hervorschaute.

Es versteht sich von selbst: Es war ein kurzer Blick auf ihr Höschen.

Dieser eindrucksvolle Anblick hat sich mir so lebhaft eingeprägt, dass er mir bis heute nicht mehr aus dem Kopf gegangen ist.

Jahre später, als Erwachsener, musste ich wieder an den Film denken, und mir kamen mehrere Fragen in den Sinn.

Hatte Regisseur Waris Hussein diesen kurzen Blick unter Melodys Rock von Anfang an geplant?

Oder hatte Kameramann Peter Suschitzky aus eigener Initiative beschlossen, die Szene so aufzunehmen?

Hatten Tracy Hydes Eltern nichts dagegen, dass das Höschen ihrer Tochter der ganzen Welt gezeigt wurde?

Wurde Tracy Hyde nach dem Kinostart von ihrer Familie, ihren Verwandten und Freunden jemals mit Bemerkungen wie „Dein Höschen war zu sehen“ aufgezogen?

Oder hatte Tracy Hyde selbst vorher zugestimmt, dass ihr Höschen in der Schlussszene zu sehen sein würde?

Vor Kurzem nahmen Mark Lester und Tracy Hyde in meinem Stammkino, dem Fushimi Millionza, an einem Gespräch und einer Autogrammstunde teil. Es hat mich tief bewegt, sie nach mehr als einem halben Jahrhundert persönlich zu treffen, aber ich brachte es nicht über mich, sie nach diesem kurzen Blick auf ihr Höschen zu fragen.

©ondoku3.com

フランス語(Français)

L’un des films dont je garde le souvenir le plus vif de mon enfance est Melody, que j’ai vu à la télévision dans l’émission « Sunday Foreign Film Theatre ».

L’histoire se déroule à Londres dans les années 1970. Elle suit Daniel, un garçon timide de 11 ans qui fréquente une école publique et passe presque tout son temps avec son meilleur ami Tom, un petit voyou qu’on ne peut s’empêcher d’apprécier.

Un jour, Daniel tombe amoureux au premier regard de Melody, une fille qu’il voit danser pendant un cours à l’école. Très vite, ils sont attirés l’un vers l’autre. Au fil de rendez-vous innocents et tendres, ils se promettent : « Quand on sera grands, on se mariera. »

Les adultes qui les entourent refusent de les prendre au sérieux. Ils balaient leurs sentiments d’un revers de main avec des remarques comme « Quels garnements ! » ou « Vous êtes bien trop jeunes ! », et mettent en doute leur sincérité. Mais les deux enfants n’abandonnent pas. Ils s’enfuient de l’école et prennent leur propre chemin. Une « petite rébellion », à la fois comique et poignante, commence entre les adultes et les enfants.

J’avais sept ans à l’époque et j’étais complètement sous le charme des grands yeux brillants et du sourire innocent de Tracy Hyde dans le rôle de Melody. Je m’étais juré que je l’épouserais quand je serais grand.

J’étais aussi incroyablement envieux de Mark Lester, qui jouait Daniel.

On se souvient de ce film comme d’un classique intemporel sur le premier amour pur de deux enfants et leurs difficultés face aux adultes qui les entourent. Mais c’est surtout la scène finale qui m’a marqué.

Après avoir échappé aux adultes qui les poursuivent, Daniel et Melody arrivent sur une voie ferrée désaffectée envahie par la végétation.

Leur meilleur ami Tom les regarde partir tandis que les deux enfants, toujours en uniforme scolaire, montent à bord d’un petit wagonnet manuel posé sur les rails.

Daniel et Melody se regardent dans les yeux et actionnent ensemble le levier central de haut en bas.

Au son du classique des Bee Gees « In the Morning », la caméra recule. Libérés des règles imposées par les adultes, les deux enfants filent sur les rails verdoyants qui s’étendent droit devant eux et disparaissent au-delà de l’horizon.

C’est à ce moment-là que j’ai remarqué le tissu blanc qui dépassait sous la jupe de Melody.

Inutile de préciser qu’on apercevait sa culotte.

Cette image frappante s’est gravée si vivement dans mon esprit qu’elle ne m’a plus quitté depuis.

Des années plus tard, devenu adulte, je me suis remis à penser au film, et plusieurs questions me sont venues à l’esprit.

Le réalisateur Waris Hussein avait-il prévu dès le départ ce bref aperçu sous la jupe de Melody ?

Ou le directeur de la photographie Peter Suschitzky avait-il décidé de filmer la scène ainsi de sa propre initiative ?

Les parents de Tracy Hyde ne se sont-ils pas opposés à ce que la culotte de leur fille soit montrée au monde entier ?

Après la sortie du film, sa famille, ses proches et ses amis l’ont-ils taquinée en lui disant des choses comme : « On voyait ta culotte » ?

Ou Tracy Hyde avait-elle elle-même donné son accord à l’avance pour que sa culotte soit visible dans la scène finale ?

Récemment, Mark Lester et Tracy Hyde ont participé à une rencontre avec le public et à une séance de dédicaces dans mon cinéma habituel, le Fushimi Millionza. J’ai été profondément ému de les rencontrer en personne après plus d’un demi-siècle, mais je n’ai pas osé lui poser de questions sur ce bref aperçu de sa culotte.

©ondoku3.com

スペイン語 (Español)

Una de las películas que recuerdo con más nitidez de mi infancia es Melody, que vi en televisión, en el programa «Sunday Foreign Film Theatre».

La historia transcurre en el Londres de los años setenta y sigue a Daniel, un chico tímido de 11 años que va a un colegio público y siempre está con su mejor amigo, Tom, un poco gamberro, pero imposible de no querer.

Un día, Daniel se enamora a primera vista de Melody, una chica a la que ve bailar en una clase del colegio. No tardan en sentirse atraídos el uno por el otro. En una serie de citas inocentes y dulces, se prometen: «Cuando seamos mayores, nos casaremos».

Los adultos que los rodean se niegan a tomarlos en serio. Despachan sus sentimientos con comentarios como «¡Qué descarados estos niños!» y «¡Sois demasiado jóvenes!», y ponen en duda que sean sinceros. Pero ellos no se rinden. Se escapan del colegio y emprenden su propio camino. Así comienza una «pequeña rebelión» de los niños frente a los adultos, cómica y conmovedora a la vez.

Yo tenía siete años por aquel entonces y estaba completamente prendado de los grandes ojos brillantes de Tracy Hyde y de su sonrisa inocente en el papel de Melody. Me prometí que me casaría con ella cuando fuera mayor.

También sentía una envidia tremenda de Mark Lester, que interpretaba a Daniel.

La película se recuerda como un clásico imperecedero sobre el primer amor puro de dos niños y sus conflictos con los adultos que los rodean. Pero lo que más me impactó fue la escena final.

Tras dejar atrás a los adultos que los perseguían, Daniel y Melody llegan a una vía férrea en desuso, cubierta de vegetación.

Tom, su mejor amigo, los ve marcharse mientras ellos, todavía con el uniforme escolar, se suben a una pequeña vagoneta manual que está sobre las vías.

Daniel y Melody se miran a los ojos y, trabajando juntos, accionan la palanca central hacia arriba y hacia abajo.

Mientras suena el clásico de los Bee Gees «In the Morning», la cámara se aleja. Liberados de las normas impuestas por los adultos, los dos recorren a toda velocidad las vías verdes que se extienden en línea recta y desaparecen más allá del horizonte.

Fue entonces cuando me fijé en la tela blanca que asomaba por debajo de la falda de Melody.

No hace falta decir que era un breve vistazo de sus bragas.

Aquella imagen tan impactante quedó grabada en mi memoria con tal nitidez que no me ha abandonado desde entonces.

Años más tarde, ya de adulto, volví a pensar en la película y me surgieron varias preguntas.

¿Había planeado el director, Waris Hussein, ese breve vistazo bajo la falda de Melody desde el principio?

¿O había decidido incluirlo por iniciativa propia el director de fotografía, Peter Suschitzky?

¿No se opusieron los padres de Tracy Hyde a que las bragas de su hija se mostraran en todo el mundo?

Después del estreno de la película, ¿la tomaron alguna vez a broma su familia, sus parientes y sus amigos con comentarios como «Se te veían las bragas»?

¿O había dado la propia Tracy Hyde su consentimiento por adelantado para que se le vieran las bragas en la escena final?

Hace poco, Mark Lester y Tracy Hyde participaron en una charla y una sesión de autógrafos en mi cine habitual, el Fushimi Millionza. Me emocionó profundamente conocerlos en persona después de más de medio siglo, pero no me atreví a preguntarle a ella por ese breve vistazo de sus bragas.

©ondoku3.com

イタリア語(Italiano)

Uno dei film che ricordo più vividamente della mia infanzia è Melody, che ho visto in televisione nella trasmissione «Sunday Foreign Film Theatre».

Ambientato nella Londra degli anni Settanta, il film racconta la storia di Daniel, un timido undicenne che frequenta una scuola statale e sta sempre con il suo migliore amico Tom, un po’ teppista ma impossibile da non apprezzare.

Un giorno Daniel si innamora a prima vista di Melody, una ragazza che vede ballare durante una lezione a scuola. Ben presto i due si sentono attratti l’uno dall’altra. Nel corso di una serie di appuntamenti innocenti e dolci, si promettono: «Quando saremo grandi, ci sposeremo».

Gli adulti che li circondano si rifiutano di prenderli sul serio. Liquidano i loro sentimenti con commenti come «Che bambini impertinenti!» e «Siete troppo giovani!» e ne mettono in dubbio la sincerità. Ma i due non si arrendono. Scappano da scuola e prendono una strada tutta loro. Ha così inizio una «piccola ribellione» tra adulti e bambini, comica ma anche commovente.

All’epoca avevo sette anni ed ero completamente conquistato dai grandi occhi luminosi di Tracy Hyde e dal suo sorriso innocente nel ruolo di Melody. Mi sono promesso che l’avrei sposata una volta diventato grande.

Ero anche incredibilmente invidioso di Mark Lester, che interpretava Daniel.

Il film è ricordato come un classico intramontabile sul primo amore puro di due bambini e sulle loro difficoltà con gli adulti che li circondano. Ma ciò che mi ha colpito più di tutto è stata la scena finale.

Dopo essere sfuggiti agli adulti che li inseguono, Daniel e Melody arrivano su un tratto di ferrovia in disuso, invaso dalla vegetazione.

Il loro migliore amico Tom li guarda allontanarsi mentre i due, ancora in uniforme scolastica, salgono su un piccolo carrello a mano sui binari.

Daniel e Melody si guardano negli occhi e, lavorando insieme, iniziano a pompare su e giù la leva centrale.

Mentre risuona il classico dei Bee Gees «In the Morning», la macchina da presa si allontana. Liberi dalle regole imposte dagli adulti, i due corrono lungo i binari verdi che si estendono dritti davanti a loro e scompaiono oltre l’orizzonte.

È stato allora che ho notato il tessuto bianco che spuntava da sotto la gonna di Melody.

Inutile dirlo: era un breve scorcio delle sue mutandine.

Quell’immagine così sorprendente mi si è impressa nella memoria con tale vividezza che da allora non mi ha più abbandonato.

Anni dopo, ormai adulto, mi sono ritrovato a ripensare al film e mi sono venute in mente diverse domande.

Il regista Waris Hussein aveva previsto fin dall’inizio quel breve scorcio sotto la gonna di Melody?

Oppure il direttore della fotografia Peter Suschitzky aveva deciso di riprenderlo di sua iniziativa?

I genitori di Tracy Hyde non si erano opposti al fatto che le mutandine della figlia venissero mostrate al mondo intero?

Dopo l’uscita del film, la sua famiglia, i suoi parenti e i suoi amici l’avevano mai presa in giro con battute come «Si vedevano le tue mutandine»?

Oppure Tracy Hyde aveva dato in anticipo il proprio consenso a far vedere le sue mutandine nella scena finale?

Di recente, Mark Lester e Tracy Hyde hanno partecipato a un incontro con il pubblico e a una sessione di autografi nel mio cinema di fiducia, il Fushimi Millionza. Mi ha emozionato profondamente incontrarli di persona dopo più di mezzo secolo, ma non ho avuto il coraggio di chiederle di quel breve scorcio delle sue mutandine.

©ondoku3.com

ポルトガル語(Português)

Um dos filmes de que mais me lembro da infância é Melody, que assisti na televisão, no programa “Sunday Foreign Film Theatre”.

Ambientado em Londres na década de 1970, o filme acompanha Daniel, um menino tímido de 11 anos que estuda em uma escola pública e está sempre com seu melhor amigo, Tom, um pouco levado, mas impossível de não gostar.

Um dia, Daniel se apaixona à primeira vista por Melody, uma menina que vê dançando durante uma aula na escola. Em pouco tempo, os dois se sentem atraídos um pelo outro. Ao longo de uma série de encontros inocentes e doces, prometem um ao outro: “Vamos nos casar quando crescermos”.

Os adultos ao redor deles se recusam a levá-los a sério. Descartam seus sentimentos com comentários como “Que crianças atrevidas!” e “Vocês são jovens demais”, e põem em dúvida a sinceridade deles. Mas os dois não desistem. Fogem da escola e seguem seu próprio caminho. Começa então uma “pequena rebelião” entre adultos e crianças, cômica e comovente ao mesmo tempo.

Eu tinha sete anos na época e fiquei completamente encantado com os olhos grandes e brilhantes de Tracy Hyde e com seu sorriso inocente no papel de Melody. Jurei que me casaria com ela quando crescesse.

Também sentia uma inveja enorme de Mark Lester, que interpretava Daniel.

O filme é lembrado como um clássico atemporal sobre o primeiro amor puro de duas crianças e os conflitos delas com os adultos ao seu redor. Mas o que mais me marcou foi a cena final.

Depois de escapar dos adultos que os perseguiam, Daniel e Melody chegam a um trecho de ferrovia abandonado e tomado pelo mato.

Tom, o melhor amigo deles, observa os dois partirem enquanto eles, ainda com os uniformes escolares, sobem em um pequeno trole manual nos trilhos.

Daniel e Melody se olham nos olhos e, trabalhando juntos, começam a bombear a alavanca central para cima e para baixo.

Enquanto toca o clássico dos Bee Gees “In the Morning”, a câmera se afasta. Livres das regras impostas pelos adultos, os dois correm pelos trilhos verdes que se estendem em linha reta à frente e desaparecem além do horizonte.

Foi então que notei o tecido branco aparecendo por baixo da saia de Melody.

Não preciso dizer que era um breve vislumbre de sua calcinha.

Aquela imagem marcante ficou gravada tão vividamente na minha memória que nunca mais saiu dela.

Anos mais tarde, já adulto, me peguei pensando novamente no filme, e várias perguntas me vieram à mente.

Será que o diretor Waris Hussein havia planejado desde o início aquele breve vislumbre por baixo da saia de Melody?

Ou será que o diretor de fotografia Peter Suschitzky decidiu filmá-lo por iniciativa própria?

Os pais de Tracy Hyde não se opuseram a que a calcinha da filha fosse mostrada para o mundo inteiro?

Depois que o filme foi lançado, será que seus familiares, parentes e amigos chegaram a provocá-la com comentários do tipo “Sua calcinha estava aparecendo”?

Ou a própria Tracy Hyde havia concordado de antemão com a cena final em que sua calcinha aparecia?

Recentemente, Mark Lester e Tracy Hyde participaram de uma conversa com o público e de uma sessão de autógrafos no meu cinema habitual, o Fushimi Millionza. Fiquei profundamente emocionado ao encontrá-los pessoalmente depois de mais de meio século, mas não tive coragem de perguntar a ela sobre aquele breve vislumbre de sua calcinha.

©ondoku3.com

ロシア語 (Русский Язык)

Один из фильмов, которые я особенно ярко помню с детства, — «Мелодия». Я посмотрел его по телевизору, в передаче «Sunday Foreign Film Theatre».

Действие фильма происходит в Лондоне в 1970-х годах. В центре сюжета — Дэниел, застенчивый 11-летний ученик государственной школы, который постоянно проводит время со своим лучшим другом Томом — немного сорванцом, но таким, которого невозможно не полюбить.

Однажды Дэниел влюбляется с первого взгляда в Мелоди — девочку, которую видит танцующей на школьном уроке. Вскоре они начинают испытывать взаимное влечение. Во время череды невинных и трогательных свиданий они обещают друг другу: «Когда вырастем, поженимся».

Окружающие их взрослые отказываются воспринимать детей всерьёз. Они отмахиваются от них словами вроде «Вот нахальные дети!» и «Вы ещё слишком малы!» и не верят в искренность их чувств. Но ребята не сдаются. Они убегают из школы и идут своим путём. Так начинается «маленький бунт» детей против взрослых — забавный и в то же время трогательный.

Мне тогда было семь лет, и я был совершенно очарован большими, сияющими глазами Трейси Хайд и её невинной улыбкой в роли Мелоди. Я поклялся, что женюсь на ней, когда вырасту.

Я также невероятно завидовал Марку Лестеру, сыгравшему Дэниела.

Фильм помнят как бессмертную классику о первой чистой любви двух детей и их разногласиях со взрослыми вокруг них. Но больше всего меня поразила финальная сцена.

Ускользнув от взрослых, которые их преследовали, Дэниел и Мелоди добираются до заброшенной железнодорожной ветки, заросшей травой.

Их лучший друг Том смотрит им вслед, а они, всё ещё в школьной форме, забираются на небольшую ручную вагонетку, стоящую на рельсах.

Дэниел и Мелоди смотрят друг другу в глаза и, действуя сообща, начинают качать центральный рычаг вверх и вниз.

Звучит классическая песня Bee Gees «In the Morning», камера отъезжает. Освободившись от правил, навязанных взрослыми, ребята мчатся по зелёным рельсам, уходящим прямо перед ними, и исчезают за горизонтом.

Именно тогда я заметил белую ткань, выглядывавшую из-под юбки Мелоди.

Само собой, это был короткий миг, когда стали видны её трусики.

Эта поразившая меня картина так ярко запечатлелась в памяти, что с тех пор не выходит у меня из головы.

Спустя годы, уже взрослым, я снова задумался об этом фильме, и у меня возникло несколько вопросов.

Запланировал ли режиссёр Варис Хуссейн этот короткий взгляд под юбку Мелоди с самого начала?

Или оператор Питер Сущицкий решил снять этот момент по собственной инициативе?

Разве родители Трейси Хайд не возражали против того, чтобы трусики их дочери показали всему миру?

После выхода фильма дразнили ли её родные, родственники и друзья словами вроде: «У тебя были видны трусики»?

Или сама Трейси Хайд заранее согласилась на финальную сцену, в которой видны её трусики?

Недавно Марк Лестер и Трейси Хайд приняли участие в беседе со зрителями и автограф-сессии в моём кинотеатре, который я часто посещаю, «Фусими Миллионза». Я был глубоко тронут встречей с ними спустя более полувека, но так и не решился спросить её об этом коротком моменте, когда были видны её трусики.

©ondoku3.com

オランダ語(Nederlands)

Een van de films die ik me uit mijn jeugd het levendigst herinner, is Melody. Ik zag de film op televisie, in het programma ‘Sunday Foreign Film Theatre’.

De film speelt zich af in het Londen van de jaren zeventig en draait om Daniel, een verlegen jongen van elf die op een openbare school zit en altijd samen is met zijn beste vriend Tom, een beetje een kwajongen die je toch meteen aardig vindt.

Op een dag wordt Daniel op slag verliefd op Melody, een meisje dat hij tijdens een dansles op school ziet dansen. Al snel voelen ze zich tot elkaar aangetrokken. Tijdens een reeks onschuldige, lieve afspraakjes beloven ze elkaar: ‘Als we groot zijn, trouwen we.’

De volwassenen om hen heen nemen hen niet serieus. Ze wuiven hun gevoelens weg met opmerkingen als ‘Brutale kinderen!’ en ‘Jullie zijn veel te jong!’ en doen alsof die gevoelens niet oprecht zijn. Maar de twee geven niet op. Ze lopen weg van school en slaan hun eigen weg in. Zo begint een ‘kleine opstand’ tussen volwassenen en kinderen, tegelijk komisch en ontroerend.

Ik was toen zeven en helemaal weg van Tracy Hydes grote, stralende ogen en onschuldige glimlach als Melody. Ik zwoer dat ik met haar zou trouwen als ik groot was.

Ik was ook ontzettend jaloers op Mark Lester, die Daniel speelde.

De film geldt als een tijdloze klassieker over de eerste, pure liefde van twee kinderen en hun strijd met de volwassenen om hen heen. Maar wat mij het meest trof, was de slotscène.

Nadat ze aan de volwassenen die hen achtervolgen zijn ontsnapt, komen Daniel en Melody aan bij een overwoekerd, buiten gebruik gesteld spoor.

Hun beste vriend Tom kijkt hen na terwijl de twee, nog steeds in hun schooluniform, op een klein handkarretje op de rails klimmen.

Daniel en Melody kijken elkaar in de ogen en pompen samen de middelste hendel op en neer.

Terwijl de Bee Gees-klassieker ‘In the Morning’ klinkt, trekt de camera zich terug. Bevrijd van de regels die de volwassenen hun opleggen, racen de twee over de groene rails die recht vooruit lopen en verdwijnen ze achter de horizon.

Op dat moment zag ik het witte stof dat onder Melody’s rok vandaan kwam.

Het behoeft geen betoog: het was een glimp van haar slipje.

Dat indrukwekkende beeld stond zo levendig in mijn geheugen gegrift dat het me sindsdien nooit meer heeft losgelaten.

Jaren later, als volwassene, moest ik weer aan de film denken en kwamen er allerlei vragen bij me op.

Had regisseur Waris Hussein die glimp onder Melody’s rok vanaf het begin gepland?

Of had cameraman Peter Suschitzky op eigen initiatief besloten die in de film op te nemen?

Hadden Tracy Hydes ouders er geen bezwaar tegen dat het slipje van hun dochter aan de hele wereld werd getoond?

Werd Tracy Hyde na de première van de film weleens door haar familie, verwanten en vrienden geplaagd met opmerkingen als: ‘Je slipje was te zien’?

Of had Tracy Hyde er zelf van tevoren mee ingestemd dat haar slipje in de slotscène te zien zou zijn?

Onlangs waren Mark Lester en Tracy Hyde te gast bij een gesprek en signeersessie in mijn vaste bioscoop, Fushimi Millionza. Ik was diep ontroerd dat ik hen na meer dan een halve eeuw persoonlijk kon ontmoeten, maar ik durfde haar niet naar die glimp van haar slipje te vragen.

©ondoku3.com

スウェーデン語(Svenska)

En av de filmer jag minns allra tydligast från min barndom är Melody. Jag såg den på tv i programmet ”Sunday Foreign Film Theatre”.

Handlingen utspelar sig i London på 1970-talet och kretsar kring Daniel, en blyg elvaåring på en kommunal skola som alltid är tillsammans med sin bästa vän Tom, en riktig buse som man ändå inte kan låta bli att tycka om.

En dag blir Daniel förälskad vid första ögonkastet i Melody, en flicka han ser dansa under en danslektion i skolan. Snart dras de till varandra. Under en rad oskyldiga, fina dejter lovar de varandra: ”När vi blir stora ska vi gifta oss.”

De vuxna omkring dem vägrar att ta dem på allvar. De avfärdar deras känslor med kommentarer som ”Fräcka ungar!” och ”Ni är alldeles för unga!” och ifrågasätter om känslorna är uppriktiga. Men de två ger inte upp. De rymmer från skolan och går sin egen väg. En ”liten revolt” mellan vuxna och barn tar sin början, komisk men samtidigt gripande.

Jag var sju år då och helt betagen av Tracy Hydes stora, strålande ögon och oskyldiga leende i rollen som Melody. Jag svor att jag skulle gifta mig med henne när jag blev stor.

Jag var också otroligt avundsjuk på Mark Lester, som spelade Daniel.

Filmen är ihågkommen som en tidlös klassiker om två barns rena första kärlek och deras konflikter med de vuxna omkring dem. Men det som gjorde störst intryck på mig var slutscenen.

Efter att ha undkommit de vuxna som jagade dem kommer Daniel och Melody fram till en igenvuxen, nedlagd järnväg.

Deras bästa vän Tom ser på när de ger sig av, och de två kliver, fortfarande klädda i skoluniform, ombord på en liten handdriven vagn på spåren.

Daniel och Melody ser varandra djupt i ögonen och pumpar tillsammans den centrala spaken upp och ner.

Medan Bee Gees-klassikern ”In the Morning” spelas drar kameran sig tillbaka. Befriade från de regler som de vuxna har påtvingat dem rusar de längs de gröna spåren som sträcker sig rakt fram och försvinner bortom horisonten.

Det var då jag lade märke till det vita tyget som tittade fram under Melodys kjol.

Det behöver knappast sägas att det var en glimt av hennes trosor.

Den slående synen etsade sig så tydligt fast i mitt minne att den aldrig har lämnat mig sedan dess.

Många år senare, som vuxen, kom jag att tänka på filmen igen, och flera frågor dök upp i mitt huvud.

Hade regissören Waris Hussein planerat den där glimten under Melodys kjol redan från början?

Eller hade filmfotografen Peter Suschitzky på eget initiativ beslutat att ta med den?

Hade Tracy Hydes föräldrar inga invändningar mot att deras dotters trosor visades för hela världen?

Efter filmens premiär, retade hennes familj, släktingar och vänner henne någonsin med kommentarer som: ”Dina trosor syntes”?

Eller hade Tracy Hyde själv i förväg gått med på att hennes trosor skulle synas i slutscenen?

Nyligen deltog Mark Lester och Tracy Hyde i ett samtal och en signering på min stam biograf, Fushimi Millionza. Jag blev djupt rörd över att få träffa dem personligen efter mer än ett halvt sekel, men jag kunde inte förmå mig att fråga henne om den där glimten av hennes trosor.

©ondoku3.com