世界中の言語を学べるネイティブ・セルフラーニングのご案内

スマホは帰る、教科書は消える

日本語

先日、名古屋市内の行きつけの映画館にスマホを忘れて帰宅してしまいました。

鞄にあるはずのスマホがないことに気づき、かなり焦りました。

翌朝、映画館に電話をかけて、スマホが落とし物として受付に保管されていることを知り、ひと安心。電車に乗って取りに行きました。

逆に、スマホを自宅に置いてその映画館に行ったこともあります。

電子化された映画館の会員証がスマホの中に入っているため、入場時にその会員証を提示できず、一般価格と会員価格との差額を現金で支払い、後日、レシートを見せてその差額を返金してもらうという面倒なことになりました。

さすがにこのときは、紙の会員証にスタンプを押してもらって入場していたあの頃に戻りたいと強く思いました。アナログへの回帰願望ですね。

このスマホは、通っているキックボクシングジムのロッカーに忘れてその日のうちに取りに戻ったこともありますし、自転車走行中に落としたものの、親切な人が交番に届けてくれて事なきを得たこともあります。

持ち主である僕の元を何度離れても必ず戻ってきてくれたスマホに、最近ではペットのような愛情を感じるようになりました。

それでも僕は、この現代において、スマホ依存症から最も遠い人間の一人です。

アニメにも漫画にもゲームにもまったく興味がありませんし、仕事の95%以上は、デスクトップパソコンで済ませます。

新幹線で東京・名古屋間をわりと頻繁に移動するのですが、携帯プレーヤーで音楽やオーディオブックを聴いてその移動時間を過ごすので、鞄からスマホを取り出してチェックするのは一回あるかないかです。

スマホを使ってオンラインで買い物をしたことは一度もありません。

僕は相撲取りの曙やプロレスラーのアンドレ・ザ・ジャイアントのように指が太いわけではありませんが、持ち前の不器用さのため、スマホの画面に表示されるキーボード操作が死ぬほど苦手で、余程注意しないと、意図していたキーの隣のキーを押してしまいます。

そのため、スマホを極力敬遠する習慣が身についてしまいました。

一方、特に近年はセキュリティ強化の名目のもと、多くのサービスが、SMSで認証コードを受信できるスマホを実質的なマスターキーにしているため、スマホが手元にないと何かと不便です。

そのようなスマホの重要性を認識しているにもかかわらず、スマホを頻繁に忘れてしまう僕は、「認知症になったのかな?」とも思いましたが、子どもの頃の記憶をたどってみると、僕の忘れ癖は今に始まったことではないみたいです。

僕は小学校から高校まで一貫して成績は良かったのですが、教科書やノートを学校に持って行くのを忘れたり、家に持って帰るのを忘れたりということは日常茶飯事だったため、先生にはしょっちゅう叱られました。

それどころか、さっきまであったはずの教科書が、まるで異次元空間にワープしたかのように忽然と消える現象を何度も経験しました。

それを考えると、国民総スマホ時代突入に伴う過剰なデジタル化には反対の僕も、全教科の内容を数枚のSSDカードにコピーして分散保管したり、クラウドにバックアップしたりできたら、どんなに心穏やかな学生生活を送ることができただろうと思います。

「コウモリと鳥と獣」というイソップ寓話に出てくるコウモリのように、デジタル化に賛成したり反対したりと立場が定まらない僕ですが、どうやらその背後には「忘れ癖」という共通項があるみたいです。

©ondoku3.com

英語 (English)

The other day, I left my mobile phone at my regular cinema in Nagoya and went home without it.

I realised my mobile wasn’t in my bag, where it should have been, and I got into a real panic.

The next morning, I rang the cinema and found out, to my relief, that my mobile had been handed in as lost property and was being kept at reception. I took the train to go and pick it up.

The reverse has happened too: I’ve gone to that cinema having left my mobile at home.

My digital membership card for the cinema is stored on my mobile, so I couldn’t show it at the entrance. I ended up having to pay the difference between the standard price and the member price in cash, and then show the receipt at a later date to get that difference refunded, which was a real hassle.

On that occasion, I really did wish I could go back to the days when I used to have my paper membership card stamped on the way in. A longing to return to analogue, I suppose.

I’ve also left this mobile in a locker at the kickboxing gym I go to and gone back for it the same day. I’ve dropped it while cycling, too, but a kind person took it to a police box, so no harm was done.

Lately, I’ve started to feel a pet-like affection for this mobile, which has always come back to me, its owner, however many times it has left my side.

Even so, in this day and age, I’m one of the people furthest from mobile phone addiction.

I have no interest whatsoever in anime, manga or video games, and I do at least 95 per cent of my work on a desktop computer.

I travel fairly often between Tokyo and Nagoya on the Shinkansen, but I spend the journey listening to music or audiobooks on a portable player, so I take my mobile out of my bag to check it once during the trip, if that.

I’ve never once used my mobile to shop online.

My fingers aren’t as thick as those of the sumo wrestler Akebono or the pro wrestler André the Giant, but I’m naturally clumsy and absolutely hopeless with the on-screen keyboard on a mobile; unless I’m really careful, I end up pressing the key next to the one I meant.

As a result, I’ve got into the habit of steering clear of my mobile as much as possible.

On the other hand, particularly in recent years, many services have effectively turned the mobile phone — which can receive authentication codes by SMS — into a master key in the name of tighter security, so not having my mobile to hand is inconvenient in all sorts of ways.

Even though I know how important my mobile is, I keep forgetting it. At one point I even thought, ‘Could it be dementia?’, but when I think back to my childhood, it seems my forgetfulness is nothing new.

My grades were consistently good from primary school right through secondary school, but forgetting to bring my textbooks and notebooks to school, or to take them home, was an everyday occurrence, so my teachers were forever telling me off.

What’s more, time and again, a textbook that had been right there a moment earlier would vanish into thin air, as if it had warped into another dimension.

When I think about it, even I — someone who opposes the excessive digitalisation that has come with the arrival of an era in which everyone has a mobile — can’t help wondering how much more peaceful my school days would have been if I’d been able to copy the contents of every subject onto a few SSD cards and keep them in separate places, or back them up to the cloud.

Like the bat in Aesop’s fable ‘The Birds, the Beasts and the Bat’, I keep switching between being for and against digitalisation, but it seems there’s a common thread behind it: my forgetfulness.

©ondoku3.com

ドイツ語(Deutsch)

Neulich habe ich mein Handy in meinem Stammkino in Nagoya liegen lassen und bin ohne es nach Hause gegangen.

Als ich merkte, dass mein Handy nicht in meiner Tasche war, wo es eigentlich hätte sein sollen, geriet ich regelrecht in Panik.

Am nächsten Morgen rief ich im Kino an und erfuhr zu meiner Erleichterung, dass mein Handy als Fundsache abgegeben worden war und an der Kasse aufbewahrt wurde. Ich fuhr mit dem Zug hin, um es abzuholen.

Das Gegenteil ist mir auch schon passiert: Ich bin in dieses Kino gegangen, nachdem ich mein Handy zu Hause vergessen hatte.

Meine digitale Mitgliedskarte für das Kino ist auf meinem Handy gespeichert, daher konnte ich sie am Eingang nicht vorzeigen. Am Ende musste ich die Differenz zwischen dem Normalpreis und dem Mitgliederpreis bar bezahlen und später die Quittung vorlegen, um mir den Betrag erstatten zu lassen. Das war wirklich umständlich.

Bei dieser Gelegenheit habe ich mir wirklich gewünscht, ich könnte in die Zeit zurückkehren, als meine Papier-Mitgliedskarte beim Eintritt noch abgestempelt wurde. Eine Sehnsucht nach der analogen Welt, nehme ich an.

Ich habe dieses Handy auch schon einmal in einem Schließfach im Kickboxstudio liegen lassen, in das ich gehe, und bin noch am selben Tag zurückgefahren, um es zu holen. Beim Radfahren ist es mir auch schon heruntergefallen, aber ein freundlicher Mensch hat es zu einer Polizeiwache gebracht, sodass alles gut ausging.

In letzter Zeit habe ich eine fast tierische Zuneigung zu diesem Handy entwickelt, das immer wieder zu mir, seinem Besitzer, zurückgekehrt ist, so oft es mich auch verlassen hat.

Trotzdem gehöre ich heutzutage zu den Menschen, die am wenigsten Gefahr laufen, handysüchtig zu sein.

Ich habe überhaupt kein Interesse an Anime, Manga oder Videospielen, und mindestens 95 Prozent meiner Arbeit erledige ich an einem Desktop-Computer.

Ich fahre ziemlich oft mit dem Shinkansen zwischen Tokio und Nagoya, verbringe die Fahrt aber damit, auf einem tragbaren Player Musik oder Hörbücher zu hören. Deshalb hole ich mein Handy während der Fahrt höchstens einmal aus der Tasche, um darauf zu schauen — wenn überhaupt.

Ich habe noch nie mit meinem Handy online eingekauft.

Meine Finger sind zwar nicht so dick wie die des Sumō-Ringers Akebono oder des Profi-Wrestlers André the Giant, aber ich bin von Natur aus ungeschickt und komme mit der Bildschirmtastatur eines Handys überhaupt nicht zurecht. Wenn ich nicht sehr aufpasse, tippe ich am Ende auf die Taste neben der, die ich eigentlich treffen wollte.

Deshalb habe ich mir angewöhnt, mein Handy so wenig wie möglich zu benutzen.

Andererseits haben viele Dienste, besonders in den letzten Jahren, das Handy, auf dem man Authentifizierungscodes per SMS empfangen kann, im Namen erhöhter Sicherheit praktisch zum Generalschlüssel gemacht. Mein Handy nicht griffbereit zu haben, ist daher in vielerlei Hinsicht unpraktisch.

Obwohl ich weiß, wie wichtig mein Handy ist, vergesse ich es immer wieder. Einmal dachte ich sogar: „Ist das etwa Demenz?“ Wenn ich aber an meine Kindheit zurückdenke, scheint meine Vergesslichkeit nichts Neues zu sein.

Meine Noten waren von der Grundschule bis zur weiterführenden Schule durchweg gut. Trotzdem vergaß ich täglich, meine Schulbücher und Hefte mit in die Schule zu nehmen oder wieder mit nach Hause zu bringen, weshalb meine Lehrer mich ständig ermahnten.

Außerdem verschwand immer wieder ein Schulbuch, das noch einen Augenblick zuvor direkt vor mir gelegen hatte, spurlos, als wäre es in eine andere Dimension verschwunden.

Wenn ich darüber nachdenke, frage sogar ich mich — obwohl ich der übermäßigen Digitalisierung, die mit dem Zeitalter einhergeht, in dem jeder ein Handy besitzt, kritisch gegenüberstehe —, wie viel entspannter meine Schulzeit gewesen wäre, wenn ich die Inhalte aller Fächer auf ein paar SSD-Karten hätte kopieren und an verschiedenen Orten aufbewahren oder in der Cloud sichern können.

Wie die Fledermaus in Äsops Fabel „Die Vögel, die Tiere und die Fledermaus“ wechsle ich ständig zwischen Befürwortung und Ablehnung der Digitalisierung hin und her. Dahinter scheint jedoch ein roter Faden zu liegen: meine Vergesslichkeit.

©ondoku3.com

フランス語(Français)

L’autre jour, j’ai oublié mon téléphone portable dans mon cinéma habituel, à Nagoya, et je suis rentré chez moi sans.

Je me suis rendu compte que mon téléphone n’était pas dans mon sac, où il aurait dû se trouver, et j’ai vraiment paniqué.

Le lendemain matin, j’ai appelé le cinéma et j’ai appris, à mon grand soulagement, que mon téléphone avait été déposé aux objets trouvés et qu’il était gardé à l’accueil. J’ai pris le train pour aller le récupérer.

L’inverse m’est aussi arrivé : je suis allé dans ce cinéma en ayant oublié mon téléphone à la maison.

Ma carte de membre numérique du cinéma est enregistrée sur mon téléphone, je n’ai donc pas pu la présenter à l’entrée. J’ai fini par payer en espèces la différence entre le tarif normal et le tarif membre, puis par présenter le reçu plus tard pour me faire rembourser cette somme. C’était vraiment contraignant.

À cette occasion, j’ai vraiment regretté de ne pas pouvoir revenir à l’époque où l’on tamponnait encore ma carte de membre en papier à l’entrée. Une envie de retrouver l’analogique, je suppose.

Il m’est aussi arrivé de laisser ce téléphone dans un casier de la salle de kick-boxing où je vais, puis d’y retourner le jour même pour le récupérer. Je l’ai également fait tomber à vélo, mais une personne bienveillante l’a déposé dans un commissariat, et tout s’est bien terminé.

Dernièrement, j’ai commencé à éprouver une affection presque animale pour ce téléphone, qui m’est toujours revenu, à moi, son propriétaire, aussi souvent qu’il ait pu s’éloigner de moi.

Malgré tout, à l’heure actuelle, je suis l’une des personnes les moins susceptibles d’être dépendantes de leur téléphone portable.

Je ne m’intéresse absolument ni aux anime, ni aux mangas, ni aux jeux vidéo, et j’effectue au moins 95 % de mon travail sur un ordinateur de bureau.

Je prends assez souvent le Shinkansen entre Tokyo et Nagoya, mais je passe le trajet à écouter de la musique ou des livres audio sur un lecteur portable. Je ne sors donc mon téléphone de mon sac qu’une seule fois au maximum pendant le trajet, pour le consulter — quand je le sors.

Je n’ai jamais utilisé mon téléphone pour faire des achats en ligne.

Mes doigts ne sont pas aussi épais que ceux du lutteur de sumo Akebono ou du catcheur professionnel André the Giant, mais je suis naturellement maladroit et absolument nul avec le clavier virtuel d’un téléphone. Si je ne fais pas très attention, je finis par appuyer sur la touche voisine de celle que je voulais saisir.

J’ai donc pris l’habitude d’utiliser mon téléphone le moins possible.

D’un autre côté, surtout ces dernières années, de nombreux services ont pratiquement fait du téléphone — qui peut recevoir des codes d’authentification par SMS — un passe-partout, au nom d’une sécurité renforcée. Ne pas l’avoir à portée de main est donc gênant à bien des égards.

Même si je sais à quel point mon téléphone est important, je continue à l’oublier. À un moment, je me suis même demandé : « Est-ce que ce serait de la démence ? » Mais quand je repense à mon enfance, je me dis que mes oublis ne datent pas d’hier.

Mes notes étaient toujours bonnes, de l’école primaire jusqu’au lycée. Pourtant, j’oubliais tous les jours d’emporter mes manuels et mes cahiers à l’école, ou de les rapporter à la maison, et mes professeurs n’arrêtaient pas de me réprimander.

De plus, il arrivait sans cesse qu’un manuel qui se trouvait juste devant moi un instant plus tôt disparaisse sans laisser de trace, comme s’il avait été transporté dans une autre dimension.

Quand j’y repense, même moi, qui suis opposé à la numérisation excessive liée à l’époque où tout le monde possède un téléphone portable, je ne peux m’empêcher de me demander à quel point ma scolarité aurait été plus paisible si j’avais pu copier le contenu de toutes les matières sur quelques cartes SSD, les conserver dans des endroits différents ou les sauvegarder dans le cloud.

Comme la chauve-souris de la fable d’Ésope « Les Oiseaux, les Bêtes et la Chauve-souris », je passe sans cesse d’un avis à l’autre sur la numérisation. Mais il semble y avoir un fil conducteur derrière tout cela : mes oublis.

©ondoku3.com

スペイン語 (Español)

El otro día me dejé el móvil en el cine al que suelo ir en Nagoya y me fui a casa sin él.

Me di cuenta de que el móvil no estaba en la mochila, donde debería haber estado, y me entró un pánico enorme.

A la mañana siguiente llamé al cine y, para mi alivio, me enteré de que lo habían entregado como objeto perdido y lo tenían guardado en recepción. Cogí el tren para ir a recogerlo.

También me ha pasado lo contrario: he ido a ese cine sin el móvil porque me lo había dejado en casa.

Mi tarjeta de socio digital del cine está guardada en el móvil, así que no pude enseñarla en la entrada. Al final tuve que pagar en efectivo la diferencia entre el precio normal y el de socio y, más tarde, presentar el recibo para que me devolvieran esa diferencia, lo cual fue un auténtico engorro.

Aquella vez deseé de verdad poder volver a los tiempos en que me sellaban en la entrada la tarjeta de socio de papel. Supongo que es añoranza de lo analógico.

También me he dejado este móvil en una taquilla del gimnasio de kickboxing al que voy, y volví a por él ese mismo día. Además, se me ha caído yendo en bici, pero una persona amable lo llevó a un puesto de policía, así que no hubo ningún daño.

Últimamente he empezado a sentir por este móvil un cariño parecido al que se siente por una mascota, porque siempre ha vuelto a mí, su dueño, por muchas veces que se haya alejado de mi lado.

Aun así, en los tiempos que corren, soy una de las personas más alejadas de la adicción al móvil.

No me interesan en absoluto el anime, el manga ni los videojuegos, y hago al menos el 95 % de mi trabajo en un ordenador de sobremesa.

Viajo con bastante frecuencia entre Tokio y Nagoya en Shinkansen, pero me paso el trayecto escuchando música o audiolibros en un reproductor portátil, así que saco el móvil de la mochila para echarle un vistazo una vez durante el viaje, como mucho.

Nunca he usado el móvil para comprar por internet ni una sola vez.

Mis dedos no son tan gruesos como los del luchador de sumo Akebono o los del luchador profesional André el Gigante, pero soy torpe por naturaleza y un auténtico desastre con el teclado en pantalla del móvil; a menos que tenga mucho cuidado, acabo pulsando la tecla contigua a la que quería.

Por eso he cogido la costumbre de mantenerme lo más alejado posible del móvil.

Por otro lado, sobre todo en los últimos años, muchos servicios han convertido de hecho el móvil — que puede recibir códigos de autenticación por SMS — en una llave maestra en aras de una mayor seguridad, así que no tenerlo a mano resulta incómodo en muchos sentidos.

Aunque sé lo importante que es mi móvil, sigo olvidándomelo. Incluso llegué a pensar: «¿Será demencia?», pero, si echo la vista atrás a mi infancia, parece que mi despiste no es nada nuevo.

Mis notas fueron siempre buenas, desde primaria hasta secundaria, pero olvidarme de llevar al colegio los libros de texto y los cuadernos, o de traérmelos a casa, era el pan de cada día, así que mis profesores no paraban de reñirme.

Y no solo eso: una y otra vez, un libro de texto que un momento antes estaba allí mismo desaparecía sin dejar rastro, como si se hubiera teletransportado a otra dimensión.

Ahora que lo pienso, hasta yo — que me opongo a la digitalización excesiva que ha traído la llegada de una era en la que todo el mundo tiene móvil — no puedo evitar preguntarme cuánto más tranquilos habrían sido mis días de colegio si hubiera podido copiar el contenido de todas las asignaturas en unas cuantas tarjetas SSD y guardarlas en lugares distintos, o hacer una copia de seguridad en la nube.

Como el murciélago de la fábula de Esopo «Las aves, las bestias y el murciélago», no dejo de cambiar entre estar a favor y en contra de la digitalización, pero parece que detrás de todo ello hay un denominador común: mi despiste.

©ondoku3.com

イタリア語(Italiano)

L’altro giorno ho lasciato il cellulare al cinema che frequento di solito a Nagoya e sono tornato a casa senza.

Mi sono reso conto che il cellulare non era nella borsa, dove avrebbe dovuto essere, e sono andato completamente nel panico.

La mattina dopo ho chiamato il cinema e ho scoperto, con mio grande sollievo, che il cellulare era stato consegnato come oggetto smarrito e che lo tenevano alla reception. Ho preso il treno per andare a ritirarlo.

Mi è capitato anche il contrario: sono andato in quel cinema dopo aver lasciato il cellulare a casa.

La mia tessera digitale del cinema è salvata sul cellulare, quindi non ho potuto mostrarla all’ingresso. Alla fine ho dovuto pagare in contanti la differenza tra il prezzo standard e quello riservato ai soci, per poi presentare la ricevuta un altro giorno e farmi rimborsare quella differenza, il che è stato una vera seccatura.

Quella volta ho davvero desiderato tornare ai tempi in cui mi timbravano la tessera cartacea all’ingresso. Una sorta di nostalgia per l’analogico, immagino.

Ho anche lasciato questo cellulare in un armadietto della palestra di kickboxing che frequento e sono tornato a prenderlo lo stesso giorno. Mi è caduto pure mentre andavo in bicicletta, ma una persona gentile lo ha portato a un posto di polizia, quindi non ci sono stati danni.

Ultimamente ho iniziato a provare per questo cellulare un affetto simile a quello che si prova per un animale domestico, perché è sempre tornato da me, il suo proprietario, per quante volte si sia allontanato.

Eppure, al giorno d’oggi, sono una delle persone più lontane dalla dipendenza da cellulare.

Non ho alcun interesse per gli anime, i manga o i videogiochi, e svolgo almeno il 95 per cento del mio lavoro su un computer fisso.

Viaggio abbastanza spesso tra Tokyo e Nagoya in Shinkansen, ma passo il tragitto ascoltando musica o audiolibri con un lettore portatile, quindi tiro fuori il cellulare dalla borsa per controllarlo al massimo una volta durante il viaggio, se va bene.

Non ho mai fatto acquisti online con il cellulare, nemmeno una volta.

Le mie dita non sono grosse come quelle del lottatore di sumo Akebono o del wrestler professionista André the Giant, ma sono maldestro di natura e una vera frana con la tastiera virtuale del cellulare; a meno che non faccia molta attenzione, finisco per premere il tasto accanto a quello che volevo.

Di conseguenza, ho preso l’abitudine di stare alla larga dal cellulare il più possibile.

D’altra parte, soprattutto negli ultimi anni, molti servizi hanno di fatto trasformato il cellulare — che può ricevere codici di autenticazione via SMS — in una chiave universale in nome di una maggiore sicurezza, quindi non averlo a portata di mano è scomodo sotto molti aspetti.

Anche se so quanto sia importante il mio cellulare, continuo a dimenticarmelo. A un certo punto ho persino pensato: «Sarà demenza?», ma quando ripenso alla mia infanzia, mi sembra che la mia smemoratezza non sia una novità

Sono sempre andato bene a scuola, dalla scuola primaria fino alla secondaria, ma dimenticare di portare a scuola i libri di testo e i quaderni, o di riportarli a casa, era all’ordine del giorno, quindi i miei insegnanti mi rimproveravano di continuo.

Per giunta, più e più volte, un libro di testo che un attimo prima era proprio lì svaniva nel nulla, come se fosse stato teletrasportato in un’altra dimensione.

A pensarci bene, persino io — che mi oppongo all’eccessiva digitalizzazione derivante dall’avvento di un’era in cui tutti hanno un cellulare — non posso fare a meno di chiedermi quanto più sereni sarebbero stati i miei giorni di scuola se avessi potuto copiare i contenuti di ogni materia su alcune schede SSD e conservarle in luoghi separati, oppure farne un backup sul cloud.

Come il pipistrello della favola di Esopo «Gli uccelli, le bestie e il pipistrello», continuo a passare dall’essere favorevole all’essere contrario alla digitalizzazione, ma sembra che ci sia un filo conduttore dietro tutto questo: la mia smemoratezza.

©ondoku3.com

ポルトガル語(Português)

Outro dia, deixei o celular no cinema que costumo frequentar em Nagoya e fui para casa sem ele.

Percebi que o celular não estava na mochila, onde deveria estar, e entrei em pânico de verdade.

Na manhã seguinte, liguei para o cinema e descobri, para meu alívio, que o celular tinha sido entregue como objeto perdido e estava guardado na recepção. Peguei o trem para ir buscá-lo.

O contrário também já aconteceu: fui àquele cinema depois de ter deixado o celular em casa.

Meu cartão de sócio digital do cinema fica guardado no celular, então não pude apresentá-lo na entrada. Acabei tendo que pagar em dinheiro a diferença entre o preço normal e o preço de sócio e, depois, apresentar o recibo em outro dia para receber o reembolso dessa diferença, o que foi um transtorno e tanto.

Naquela ocasião, desejei de verdade poder voltar aos tempos em que carimbavam meu cartão de sócio de papel na entrada. Acho que é uma vontade de voltar ao analógico.

Também já deixei esse celular em um armário da academia de kickboxing que frequento e voltei para buscá-lo no mesmo dia. Também já o deixei cair andando de bicicleta, mas uma pessoa gentil o levou a um posto policial, então não houve nenhum prejuízo.

Ultimamente, comecei a sentir por esse celular um carinho parecido com o que se sente por um animal de estimação, porque ele sempre voltou para mim, seu dono, por mais vezes que tenha se afastado.

Mesmo assim, hoje em dia, sou uma das pessoas mais distantes do vício em celular.

Não tenho o menor interesse por anime, mangá ou videogames, e faço pelo menos 95% do meu trabalho em um computador de mesa.

Viajo com bastante frequência entre Tóquio e Nagoya no Shinkansen, mas passo o trajeto ouvindo música ou audiolivros em um reprodutor portátil, então tiro o celular da mochila para dar uma olhada nele no máximo uma vez durante a viagem, se tanto.

Nunca usei o celular para fazer compras online, nem uma vez sequer.

Meus dedos não são tão grossos quanto os do lutador de sumô Akebono ou os do lutador de luta livre profissional André, o Gigante, mas sou desajeitado por natureza e um verdadeiro desastre com o teclado virtual do celular; se não tomo muito cuidado, acabo apertando a tecla ao lado da que eu queria.

Por isso, acabei criando o hábito de ficar o mais longe possível do celular.

Por outro lado, principalmente nos últimos anos, muitos serviços na prática transformaram o celular — que pode receber códigos de autenticação por SMS — numa chave-mestra em nome de uma segurança maior, então não ter o celular à mão é incômodo em vários sentidos.

Embora eu saiba o quanto o celular é importante, continuo me esquecendo dele. Cheguei até a pensar: “Será que é demência?”, mas, quando lembro da minha infância, parece que meu esquecimento não é de hoje.

Minhas notas sempre foram boas, do ensino fundamental ao ensino médio, mas esquecer de levar os livros didáticos e os cadernos para a escola, ou de trazê-los para casa, era coisa de todo dia, então os professores viviam me repreendendo.

Além disso, várias vezes, um livro didático que estava bem ali um instante antes sumia sem deixar rastro, como se tivesse se teletransportado para outra dimensão.

Pensando bem, até eu — que sou contra a digitalização excessiva trazida pela chegada de uma era em que todo mundo tem celular — não consigo deixar de me perguntar o quanto meus dias de escola teriam sido mais tranquilos se eu tivesse podido copiar o conteúdo de todas as disciplinas em alguns cartões SSD e guardá-los em lugares separados, ou fazer backup na nuvem.

Assim como o morcego da fábula de Esopo “Os pássaros, os animais e o morcego”, fico oscilando entre ser a favor e ser contra a digitalização, mas parece que há um fio condutor por trás disso: meu esquecimento.

©ondoku3.com

ロシア語 (Русский Язык)

На днях я забыл свой мобильный телефон в кинотеатре, куда я обычно хожу в Нагое, и вернулся домой без него.

Я обнаружил, что телефона нет в сумке, где он должен был лежать, и меня охватила настоящая паника.

На следующее утро я позвонил в кинотеатр и, к своему облегчению, узнал, что мой телефон сдали как найденную вещь и он хранится на ресепшене. Я поехал за ним на поезде.

Бывало и наоборот: я приходил в этот кинотеатр, забыв телефон дома.

Моя электронная членская карта кинотеатра хранится в телефоне, поэтому на входе я не смог её предъявить. В итоге мне пришлось наличными доплатить разницу между обычной ценой и ценой для членов клуба, а потом в другой день предъявить чек, чтобы мне вернули эту разницу, и это была настоящая морока.

В тот раз мне по-настоящему захотелось вернуться в те времена, когда мне ставили штамп на бумажной членской карте прямо на входе. Наверное, это тоска по аналоговой эпохе.

Ещё я оставлял этот телефон в шкафчике в спортзале, где занимаюсь кикбоксингом, и в тот же день возвращался за ним. Я ронял его и во время езды на велосипеде, но какой-то добрый человек отнёс его в пункт полиции, так что всё обошлось.

В последнее время я стал испытывать к этому телефону привязанность, похожую на привязанность к домашнему питомцу, ведь он всегда возвращался ко мне, своему владельцу, сколько бы раз ни оказывался вдали от меня.

Тем не менее в наши дни я один из людей, наименее подверженных зависимости от мобильного телефона.

Мне совершенно неинтересны аниме, манга и видеоигры, а как минимум 95 процентов своей работы я делаю на настольном компьютере.

Я довольно часто езжу между Токио и Нагоей на синкансэне, но всю дорогу слушаю музыку или аудиокниги на портативном плеере, поэтому достаю телефон из сумки, чтобы проверить его, самое большее один раз за поездку, да и то не всегда.

Я ни разу не пользовался телефоном для покупок в интернете.

Мои пальцы не такие толстые, как у сумоиста Акебоно или профессионального рестлера Андре Гиганта, но я от природы неуклюж и совершенно беспомощен с экранной клавиатурой телефона: если я не слежу очень внимательно, то нажимаю соседнюю клавишу вместо нужной.

Из-за этого у меня выработалась привычка по возможности держаться подальше от телефона.

С другой стороны, особенно в последние годы, многие сервисы фактически превратили мобильный телефон — который может получать коды аутентификации по SMS — в универсальный ключ ради повышения безопасности, поэтому отсутствие телефона под рукой создаёт массу неудобств.

Хотя я понимаю, насколько важен мой телефон, я постоянно его забываю. В какой-то момент я даже подумал: «Может, это деменция?», но, когда я вспоминаю своё детство, похоже, что моя забывчивость началась не вчера.

Оценки у меня всегда были хорошие — с начальной школы вплоть до средней, — но забыть взять в школу учебники и тетради или принести их домой было обычным делом, так что учителя вечно меня ругали.

Более того, снова и снова учебник, который только что лежал тут же, бесследно исчезал, будто переместился в другое измерение.

Если вдуматься, даже я — человек, выступающий против чрезмерной цифровизации, пришедшей вместе с эпохой, когда у каждого есть мобильный телефон, — не могу не задаваться вопросом, насколько спокойнее были бы мои школьные годы, если бы я мог скопировать материалы по каждому предмету на несколько SSD-карт и хранить их в разных местах или сделать резервную копию в облаке.

Подобно летучей мыши из басни Эзопа «Птицы, звери и летучая мышь», я то поддерживаю цифровизацию, то выступаю против неё, но, похоже, за этим стоит общая причина: моя забывчивость.

©ondoku3.com

オランダ語(Nederlands)

Onlangs liet ik mijn mobiel achter in de bioscoop waar ik in Nagoya meestal kom, en ging ik zonder telefoon naar huis.

Ik merkte dat mijn mobiel niet in mijn tas zat, waar hij hoorde te zitten, en raakte helemaal in paniek.

De volgende ochtend belde ik de bioscoop en hoorde tot mijn opluchting dat mijn mobiel als gevonden voorwerp was ingeleverd en bij de receptie werd bewaard. Ik nam de trein om hem op te halen.

Het omgekeerde is ook wel eens gebeurd: dan ging ik naar die bioscoop en had ik mijn mobiel thuis laten liggen.

Mijn digitale lidmaatschapskaart voor de bioscoop staat op mijn mobiel, dus ik kon die bij de ingang niet laten zien. Uiteindelijk moest ik het verschil tussen de normale prijs en de ledenprijs contant betalen en later de kassabon laten zien om dat verschil terug te krijgen, wat echt een gedoe was.

Die keer wenste ik echt dat ik terug kon naar de tijd dat mijn papieren lidmaatschapskaart bij binnenkomst werd afgestempeld. Een verlangen naar het analoge, denk ik.

Ik heb deze mobiel ook wel eens in een kluisje achtergelaten bij de kickboksschool waar ik train, en ben er dezelfde dag nog voor teruggegaan. Ik heb hem ook wel eens laten vallen tijdens het fietsen, maar een aardige voorbijganger bracht hem naar een politiepost, dus er is niets ergs gebeurd.

De laatste tijd begin ik een soort genegenheid te voelen voor deze mobiel, zoals je die voor een huisdier hebt, want hij komt altijd weer bij mij, zijn eigenaar, terug, hoe vaak hij ook van mijn zijde is verdwenen.

Toch ben ik in deze tijd een van de mensen die het verst van een telefoonverslaving afstaan.

Ik heb absoluut geen interesse in anime, manga of videogames, en ik doe minstens 95 procent van mijn werk op een desktopcomputer.

Ik reis vrij vaak tussen Tokio en Nagoya met de Shinkansen, maar ik luister onderweg naar muziek of audioboeken op een draagbare speler, dus ik haal mijn mobiel hooguit één keer tijdens de reis uit mijn tas om even te kijken, als dat al gebeurt.

Ik heb mijn mobiel nog nooit gebruikt om online te winkelen.

Mijn vingers zijn niet zo dik als die van de sumoworstelaar Akebono of de professionele worstelaar André the Giant, maar ik ben van nature onhandig en absoluut hopeloos met het schermtoetsenbord van een mobiel; tenzij ik heel goed oplet, druk ik op de toets naast degene die ik bedoelde.

Daardoor heb ik de gewoonte gekregen om mijn mobiel zoveel mogelijk te mijden.

Aan de andere kant hebben veel diensten, vooral de laatste jaren, de mobiele telefoon — die authenticatiecodes via sms kan ontvangen — in naam van strengere beveiliging in feite tot een loper gemaakt, dus het is op allerlei manieren lastig om mijn mobiel niet bij de hand te hebben.

Hoewel ik weet hoe belangrijk mijn mobiel is, vergeet ik hem steeds weer. Op een gegeven moment dacht ik zelfs: ‘Zou het dementie zijn?’, maar als ik terugdenk aan mijn kindertijd, blijkt mijn vergeetachtigheid niets nieuws te zijn.

Mijn cijfers waren van de basisschool tot en met de middelbare school altijd goed, maar ik vergat dagelijks mijn schoolboeken en schriften mee naar school te nemen, of weer mee naar huis te nemen, dus mijn leraren gaven me voortdurend op mijn kop.

Bovendien verdween een schoolboek dat er een moment eerder nog lag keer op keer spoorloos, alsof het naar een andere dimensie was geteleporteerd.

Als ik erover nadenk, vraag zelfs ik — iemand die tegen de buitensporige digitalisering is die hoort bij een tijdperk waarin iedereen een mobiel heeft — me af hoeveel rustiger mijn schooltijd was geweest als ik de lesstof van elk vak op een paar SSD-kaarten had kunnen kopiëren en die op verschillende plekken had kunnen bewaren, of een back-up ervan in de cloud had kunnen maken.

Net als de vleermuis in de fabel van Aesopus ‘De vogels, de dieren en de vleermuis’ schommel ik voortdurend tussen voor- en tegenstander van digitalisering, maar er lijkt een rode draad achter te zitten: mijn vergeetachtigheid.

©ondoku3.com

スウェーデン語(Svenska)

Häromdagen glömde jag mobilen på min vanliga biograf i Nagoya och åkte hem utan den.

Jag upptäckte att mobilen inte låg i väskan, där den borde ha varit, och jag fick riktigt panik.

Nästa morgon ringde jag till biografen och fick till min stora lättnad veta att mobilen hade lämnats in som hittegods och förvarades i receptionen. Jag tog tåget för att hämta den.

Det har hänt tvärtom också: jag har gått till biografen och då glömt mobilen hemma.

Mitt digitala medlemskort till biografen ligger i mobilen, så jag kunde inte visa upp det vid ingången. Det slutade med att jag fick betala mellanskillnaden mellan ordinarie pris och medlemspris kontant och sedan visa upp kvittot vid ett senare tillfälle för att få tillbaka pengarna, vilket var riktigt besvärligt.

Då önskade jag verkligen att jag kunde återvända till tiden då jag fick mitt pappersmedlemskort stämplat när jag gick in. En längtan tillbaka till det analoga, antar jag.

Jag har också glömt den här mobilen i ett skåp på kickboxningsgymmet jag går på och hämtat den samma dag. Jag har tappat den när jag cyklat också, men en snäll person lämnade in den på en polisstation, så ingen skada skedde.

På sistone har jag börjat känna en tillgivenhet för den här mobilen som liknar den man känner för ett husdjur, eftersom den alltid har kommit tillbaka till mig, sin ägare, hur många gånger den än har försvunnit från min sida.

Ändå är jag i dag en av dem som ligger längst ifrån mobilberoende.

Jag har absolut inget intresse av anime, manga eller tv-spel, och jag gör minst 95 procent av mitt arbete på en stationär dator.

Jag reser ganska ofta mellan Tokyo och Nagoya med Shinkansen, men under resan lyssnar jag på musik eller ljudböcker på en bärbar spelare, så jag tar upp mobilen ur väskan för att titta på den högst en gång under resan, om ens det.

Jag har aldrig någonsin använt mobilen för att handla på nätet.

Mina fingrar är inte lika tjocka som sumobrottaren Akebonos eller proffsbrottaren André the Giants, men jag är av naturen klumpig och helt hopplös med skärmtangentbordet på mobilen; om jag inte är riktigt noggrann råkar jag trycka på tangenten bredvid den jag menade.

Därför har jag fått för vana att hålla mig borta från mobilen så mycket som möjligt.

Å andra sidan har många tjänster, särskilt de senaste åren, i praktiken gjort mobiltelefonen — som kan ta emot autentiseringskoder via sms — till en huvudnyckel i säkerhetens namn, så det är besvärligt på många sätt att inte ha mobilen till hands.

Även om jag vet hur viktig min mobil är glömmer jag den hela tiden. En gång tänkte jag till och med: ”Kan det vara demens?”, men när jag tänker tillbaka på min barndom verkar det som att min glömska inte är något nytt.

Mina betyg var genomgående bra från låg- och mellanstadiet ända fram till gymnasiet, men att glömma att ta med läroböcker och skrivböcker till skolan, eller att ta med dem hem, hörde till vardagen, så mina lärare skällde ständigt på mig.

Dessutom försvann gång på gång en lärobok som alldeles nyss hade legat där spårlöst, som om den hade förflyttats till en annan dimension.

När jag tänker efter kan inte ens jag — som motsätter mig den överdrivna digitalisering som hör ihop med en tid då alla har en mobil — låta bli att undra hur mycket lugnare mina skoldagar hade varit om jag hade kunnat kopiera innehållet i varje ämne till några SSD-kort och förvara dem på olika ställen, eller säkerhetskopiera dem till molnet.

Precis som fladdermusen i Aisopos fabel ”Fåglarna, djuren och fladdermusen” växlar jag ständigt mellan att vara för och emot digitaliseringen, men det verkar finnas en röd tråd bakom det hela: min glömska.

©ondoku3.com